kärlekskrank
GAH, jag vill bara va med dig. Jag vill att du ska komma hit ikväll och skratta och hålla om mig och jag vill klappa på din mage och ditt bröst. Ta i ditt hår och vilja vilja ha dig jättejättemycket. Du är så himla fin och när du gick imorse ville jag bara att du skulle vara kvar. Jag hatade att du åkte. Egentligen hatade jag kyssen innan du gick också, för den gav mig bara mersmak på vad du ger mig annars.
Asså, trots att du inte är här så stör du mig hela tiden. Jag kan inte sluta tänka på dig. Jag har aldrig känt såhär, ingen har lyckats få mig så här lyrisk. Jag brukar alltid säga att jag inte vet vad jag känner och varför, men nu vet jag exakt. Jag vet att du är så himla snäll och jag vet att jag gillar allt med dig. Jag älskar att du skejtar, jag älskar dina kläder, jag älskar att du är så mogen och jag älskar GAAH. Jag vet inte ens vad jag ska skriva! Haha, det känns bara så himla löjligt.
Jag är uppe hela nätterna med dig och genomlider dagarna. Jag tänker att ikväll ska jag sova, men när det väl blir kväll är det enda jag tänker på hur mycket jag hellre vill vara uppe halva natten med dig. Samtidigt vill jag vänta tills nästa dag och på så sätt hinna längta ihjäl mig tills du kommer hit igen.
Jag är helt proppad med känslor. Jag känner dig egentligen inte än och jag kanske går för fort fram (jag som inte skulle göra det)! Men just nu kan jag inte rå för det. För såhär känner jag, och jag vill bara få ha dig och va med dig och kyssa dig och ligga bredvid dig och kyssa din mage och ta i ditt hår och kittla dig och gudvetvad.
12 mars 2011
Klockan blir mycket och jag har ju trots allt redan varit på en fest. Så jag tackar för mig. Jag försöker tvinga min bror att hålla mig sällskap hem genom natten för att slippa bli överfallen, men tydligen är sömnen viktigare för honom än hans späda och hjälplösa lillasyster. Jag går mot hallen, kränger på mig skorna och knäpper irriterat jackan. Plötsligt dyker du upp och tittar mot mitt håll. Jag tror inte det var i ögonen, varken du eller jag vågade nog det vi det laget. Du erbjuder dig att följa mig hem. Det bär emot att tacka nej åt förslaget, men herregud vi känner ju inte varandra än! Men trots mitt nekande verkar du ha bestämt mig, och jag får helt enkelt leva med pinsamheterna som förmodligen kommer uppstå på vår nattpromenad hem.
Jag springer före i trapphuset. Genom huvudet springer tusen tankar runt. Vad fan ska jag säga dig? Vad har vi att prata om? Du hinner ifatt mig precis vid dörren ut mot verkligheten. Där drar du din tunna vårjacka runt dig och huttrar till. Jag kommenterar ditt dumma klädval, det är ju trots allt vinter ute fortfarande. Du skrattar till och säger att du faktiskt trodde att det skulle vara varmare ute.
Vi går ganska sakta upp mot mig. Sparkar lite i gruset, fnissar nervöst - mest bara för att få tystnaden att fyllas. Jag frågar lite om ditt jobb och ställer dumma frågor som man gör sådär när man inte känner varandra. Vi börjar närma oss mitt hus och jag säger tack för sällskapet, men nu klarar jag mig nog hem. Drar något skämt om att överfallarna inte tycks vara ute ikväll. Efter några fniss blir det tyst. Jag tittar ner i marken för hundrade gången och försöker febrilt leta bland mitt kallpratsförråd i hjärnan, men lyckas inte hitta något som passar in i situationen. Så, jag skiter i allt och går närmare dig. Och du gör lika dant. Sen är det oundvikliga ett faktum och vi kysser varandra i den kalla marsnatten som i vilken jäkla amerikansk kärleksfilm som helst. Bara det att det händer mig, i min sketna stad, på min sketna gata och under den inte alls så sketna natthimlen. Vi står där ett bra tag och för första gången känner jag att jag aldrig i hela livet vill lämna dig. Jag vill stå där hela natten med dig och jag vill att natten ska vara för evigt. Men kyssarna avtar och för första gången tvingas vi se varandra i ögonen. Och vilka ögon sen!
Jag vänder om och går mot mitt hus. Plötsligt går det upp för mig vad folk har pratat om när de säger att de har gått på rosa moln. Jag till och med tänker det när jag går där: "Jahapp, här går jag runt och går på rosa moln jag". Jag stänger sedan dörren om mig, slänger av alla obekväma festkläder och somnar snabbt. En timme senare ringer mobilen.
"Får jag sova hos dig?"
/Alice
Den stunden
Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden --
då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.
- Karin Boye
måndag för ett år sedan
Den här gången var jag på väg till dig. Jag gick i god tid till station för att vara säker på att hinna med. Jag tror jag satt på perrongen och väntade i minst tio minuter. Men det gjorde ingenting, för det var varmt och i jeans och t-shirt frös jag inte, trots att det var kväll. Tåget rullade tillslut in och jag klev på. 19:52 mot Linköping. Det pirrade i magen när jag hade satt mig ned. Inte bara för att jag plankade, utan mer för att vi skulle träffas. Igen. Äntligen. Jag kunde utan problem räkna ut hur få timmar det var sen jag kysste dig senast, men ändå kändes tiden utan dig alltid så lång.
Jag klev av tåget och nu började jag bli riktigt nervös. Bara av att anlända till din hemstad gjorde mig smått knäsvag. Någonstans i kroppen kände jag din doft, hur din hud luktar. Den bästa doften av alla dofter. Jag fick snart koncentrera mig på att gå normalt på grund av alla invirade tankar som blockerade mina essentiella handlingar. Med grus under mina alldeles för slitna tygskor gick jag tafatt mot ditt hus. Snart framme. Jag kunde nästan ta på vad jag kände just då, alla tankar och hjärtslag var så påtagliga att jag nästan blev rädd för mig själv.
Framme. Jag ringde på dörren och hoppades på att det var du som skulle öppna, jag var fortfarande lite för blyg för att vara övertrevlig mot dina föräldrar. Jag hörde steg innanför dörren och hjärtat bultade så hårt att jag nästan ville slita ut det ur bröstet på mig. Dörren gick upp och där stod du. Hade jag vågat hade jag hoppat på dig med detsamma, kysst dig över hela kroppen och tackat vem det nu är man tackar för att jag överhuvudtaget fick stå på din altan. Men eftersom jag egentligen inte kände dig än vågade jag inte det. Istället log jag lite överansträngt och hälsade artigt på dina föräldrar. Utan att vara övertrevlig.
Vi gick till ditt rum. Du satte igång någon halvdålig spellista på din mobil och vände dig mot mig. Nervositeten släppte och jag vågade äntligen se dig i ögonen. Jag ville säga allt jag kände för dig, men jag insåg att det hela skulle bli väldigt pinsamt om jag skulle tillåta mig själv babbla i flera timmar. Du tittade på mig och borrade in ditt huvud vid min hals. En sprängade lycka spred sig i min kropp och jag kände mig plötsligt så fullkomligt fulländad. Jag drog fingrarna över din rygg och hoppades på att få ligga sådär hela natten. Och imorgon. Och i övermorgon och i alla veckor framöver.
Vi låg och skrattade åt allt hela natten. När fåglarna började kvittra och solen hade gått upp för länge sen somnade vi. En timme senare ringde väckarklockan och jag försökte förgäves smita från din kropp för att överhuvudtaget hinna med tåget. Men jag missade franskan utan problem den morgonen.
Och nu är det i övermorgon och alla veckor framöver. Och fortfarande kommer jag försent för din skull.
en text från min hemväg
en promenad
Jag svänger över övergångsstället och tar en titt inne på Pressbyrån, mitt tåg lämnar inte perrongen riktigt än. Tatuerings-, tränings- och diverse måbratidningar står för majoriteten av av tidningsstället har att erbjuda. Jag funderar över något varmt att dricka men ångrar snabbt ett eventuellt spontanköp och går istället mot tåget.
Jag är i god tid och det är inte många som åker tåg 19:52 en tisdagskväll. Jag slänger en snabb blick över mina medresenärer och sätter mig sedan i ett tomt säte precis intill fönstret. Jag tittar ut mot vinterkvällen som pryder min stan, sätter mig sedan till rätta och skriver en text om hur det är att gå påbylsad mot en station i slutet av januari.
Från 9:e februari 2011
Det är sommar och det är Stockholm. Det är Södermalm och vindsvåning. Jag sitter i fönsterkarmen med öppet fönster ut mot gatan och sorlet. Därnere går par hand i hand och finklädda tjejer med klackar som klipprar mot gatstenen. Det blåser en varm bris mot min kind och jag får ta bort håret från ansiktet för att se något. Mitt tunna linne och levis 501:orna gör sig bra där i vardagsrumsfönstret. Min vän kommer in med ett glas rött och vi smuttar på det i tonerna till Band of Horses. Egentligen kanske Tomas Ledin hade passat bättre, för att på något sätt förstärka Stockholmskänslan lite. Men vi är ju trots allt inte uppväxta på 80-talet, utan vi har fått skaffa oss vår egna uppfattning om vad fin musik är (för vår barndomsmusik, d.v.s. Britney Spears och A-teens, är inte den bästa sorten). Vi dricker upp en hel flaska. Min vän byter skiva och sätter på dansmusik. Trots att det bara är vi två i lägenheten i Stockholm på Södermalm är stämningen denna sommarkväll den bästa stämning man kan uppnå. Vi dansar tills vi blir helt varma och vinet hjälper oss att bli lite mer snurriga. Plötsligt är klockan 23 och det är dags att gå ut. Conversen på. Är det för varmt för jeansjackan? Ja, vi svettas nästan i linne.
Gatorna i Stockholm är speciella. Det är något med gatorna i Stockholm. Det får en att tro på sig själv på något underligt sätt. Min väns sommarklänning vippar i takt med hennes bestämda steg och mina brundbrända ben gör sig så bra på sommargatan. Vi springer förbi fik och second hand butiker som vi besökt på förmiddagen och så många gånger förr. Mina skor borde egentligen ha kasserats för länge sen, men jag kan inte förmå mig att göra det. De tillhör sommaren och utan dem i kombination till gatorna skulle jag inte tro lika mycket på mig själv.
Klockan är 07 och vi är på väg hem. Mitt hår är ruffsigt och vi delar på det sista ur vinflaskan. Vi går upp mot Skånegatan och snart är vi tillbaka i lägenheten igen. Min vän tar upp ciggpaketet, inser att det bara är en kvar och rycker på axlarna. Det blir en varm dag idag också.
På balkongen som vätter mot innergården, delandes på sista cigaretten. Vi andas in sommarmorgonen och bekräftar natten som en underbar sådan. Det är dags att sova nu för att imorgon ta tag i livet igen. Eller, kanske sparar vi det till nästa dag.
en utflykt
Jag minns sommaren. Trots att 2011 inte levererade på samma sätt som 2010 fanns det ändå flertalet tillfällen i somras jag gillade riktigt mycket.
En utav dessa tillfällen var när jag för en gångs skull var ledig och tog med de bästa jag vet på en sommarutflykt. Min pojkvän, min fina Amanda, hennes karl och så jag tog min lille bil och gav oss ut på vägarna. Vi stannade på vägen och köpte svindyra jordgubbar på Lidl minns jag. Efter jordgubbsstoppet bar det iväg, över berg över dal och kosan styrde mot Hästholmen. Hästholmen är ett litet samhälle inte alltför långt härifrån som i princip består av en hamn. Och ett museum. Och lite mer kanske. Men det var i alla fall hamnen vi skulle besöka denna gång.
Parkeringen var trång och området var fullt av folk. Där fanns dykare, båtfolk och småbarn i baddräkter (och utan). Vi tog en promenad på kajen och satte oss sedan vid en tom parkeringsplats för båtarna. Där lade vi oss för att sola och äta de dyra jordgubbarna. Amanda fotade med sin kamera medan jag satte mig på de varma stenblocken.
Vi gick mot badbryggan, lade ut våra handdukar och glodde på folk. Jag minns så väl en tysk familj där pappan i sällskapet bar ett par mindre smickrande speedos. Saker som fastnar. Amanda tvingade mig och Jojje att bada och vad gör man inte? Hoppar i i det iskalla vattnet. Men värt, man badar inte lika ofta nu när man är gammal.
Sen började det regna. Och vi längtade hem. Och åkte hem.
världens snällaste hår
Jag har svårt att se honom som något verkligt,
något som är mitt och något jag får behålla.
För han är obeskrivligt vacker,
hans händer de mest omtänksamma jag känner
och hans hår det snällaste jag vet.
Hans lukt gör mig konstant knäsvag
och hans andetag har jag svårt att leva utan.
Hans andetag kan jag inte leva utan.
Alla mina slitna superlativ känns som kläder jag redan använt tusen gånger,
men ändå känner jag behovet av att
använda samma kläder om igen
och försöka förklara för honom
hur gärna jag vill kyssa hans skulderblad varje kväll.
en text från den 1:a februari
Vi var på fest mitt ute i ingenstans. Jag tyckte aldrig att det var riktigt kul där, men då festen låg där den låg var min position lite hopplös. Jag visste att jag inte borde ha ringt dig. Men för att vara uppriktig fanns det ingen annan som skulle vilja hämta mig just där just då. Så jag ringde. Även fast jag inte borde ha gjort det. Självklart kom du, det är aldrig något krångel med dig. Du var så snygg. Jag ville inte riktigt erkänna det för mig själv, eller för någon annan, men när du gick runt där och hälsade på alla festdeltagare ville jag bara ha dig. Men jag förnekade alla känslor. Det var bäst så.
Trots att vi inte pratat speciellt mycket innan var det inte en tyst minut under bilfärden hem. Det var både bra och dåligt, bra för att pinsam tystnad inte existerade men dåligt för att resan gick så snabbt. Det kändes som om jag hade kunnat sitta där i timmar. Du var så intressant, inte alls som någon annan kille jag träffat förut. När vi var framme och när kvällen inte hade blivit natt ännu tog jag modet till mig och struntade i alla principer. Jag var tvungen att få umgås med dig, lite lite till. Så jag frågade om vi skulle bada.
Det var bara maj och det var kallt i vattnet. Men det gjorde mig inte så mycket, på något sätt kunde jag inte känna av det riktigt. Jag tror det har att göra med dina ögon. De är isande och på ett obeskrivligt sätt gripande. De skakade om hela min värld och gör troligen det fortfarande. Och ditt leende. Jag skulle vilja köpa det och äga det bara för att ingen annan skulle få ta del av det. Bara för att jag skulle vilja ha det för mig själv!
Vi åkte hem och du släppte av mig. En kram och jag trodde det var ett avslut på något som aldrig skulle få börja.
Vad fel jag hade.
en sommarkväll 2011
Vi kom fram och parkerade moppen en bit från sjön. För att komma ned till bryggorna var man tvungen att passera några höga tallar och jag som var så rädd (eller kanske tog jag bara tillfället i akt) tog din hand genom det mörka partiet. Vi slängde av oss kläderna på bänken och hoppade i. Vattnet var mörkt. Men precis som det nästan alltid är på sommarnätter förvånande varmt. Jag var lite för feg för att simma fram och pussa på dig, tror det hela hade blivit alldeles för klychigt då. Plötsligt hörde vi ett svagt ljud någonstans långt ifrån. Vi konstaterade att ljudet var ett brummande och brummandet kom från en bil. Vi sprang upp ur vattnet, tänk om några volvoraggare skulle hitta oss där plaskandes alldeles nakna?
Jag frös, men det gjorde liksom ingenting, för det gav mig bara ännu en anledning till att krypa närmare. Nu hade det blivit helt mörkt ute medan vi svischade förbi samma hagar, gräs, röda hus, grindar och myggor. Jag tänkte på hur lycklig jag var och på hur gärna jag hade suttit på den där moppen hela natten, trots att det kanske var för kallt för det. När skylten för din hemstad uppenbarade sig borrade jag in mina händer under din tröja igen och andades in det sista av den sommarnatten.
tranströmmer
Vi är på en fest som inte älskar oss. Till sist låter festen sin mask falla och visar sig som den verkligen är: en växlingsbangård. Kalla kolosser står på skenor i dimman. En krita har klottrat på vagnsdörrarna.
Det får inte nämnas, men här finns mycket undertryckt våld. Därför är detaljerna så tunga. Och så svårt att se det andra som också finns: en solkatt som flyttar sig på husväggen och glider genom den ovetande skogen av flimrande ansikten, ett bibelord som aldrig skrevs: 'Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv.'
I morgon arbetar jag i en annan stad. Jag susar dit genom morgontimman som är en stor svartblå cylinder. Orion hänger ovanför tjälen. Barn står i en tyst klunga och väntar på skolbussen, barn som ingen ber för. Ljuset växer sakta som vårt hår.
Jag är så rädd att förlora dig
Jag finns utan dig ikväll,
så rädd för att stanna i det tillståndet för alltid
Trots att allt talar mot min ångest,
är det andetagen utan dig jag anförtror mig till.
Jag stryper tanken om ett liv utan dig,
men tanken finner liv på nytt efter varje stryptag.
Med brännande ögonlock och skakande ben,
blir mina ängsliga känslor mer påtagliga.
När du senare kommer hit,
då håller jag dig tills jag somnar av utmattning
Bara för att försöka få dig att förstå,
att ingen kommer någonsin älska dig som jag gör.
Med 5 veckor kvar till studenten - såhär känns det
Din kropp gör mig vansinnig.
Och allt du gör har jag svårt att hantera.
Jag kan inte styra eller kontrollera vad jag känner, min kropp talar åt mig och allt starkt mitt hjärta producerar måste jag få ut för att överhuvudtaget kunna fortsätta röra mig.
Ett obeskrivligt rus av eufori och kärlek löper under min hud när du snuddar mig
Jag får behärska mina muskelrörelser för att inte framstå som galen.
Men samtidigt vet jag att i dina ögon är jag vackrast ändå, hur jag än skulle bete mig.
Jag tvingas känna efter vad det är jag verkligen känner för att få ned mina förnimmelser på papper.
För jag måste få ut det, jag sluts och gräver ned mig i mig själv om jag inte får frigöra något.
Trots att jag stundtals lider av alla tusen känslors röra finns det inget annat just nu som får mig att känna mig så bekymmersfri.
Du är väntad, tack för att du hjälper mig igenom livet
- av mig.
Min fredag.
Sen måste du gå. Men det spelar ingen roll, för ikväll får jag pussa på dig igen.
all i want is you, will you stay with me?
Men plötsligt en kväll så förändrades det där lite. Eller, självklart tog det inte bara en kväll för mig att inse det, men det var efter en kväll som allt förändrades. Det var då jag träffade någon som för mig till en början verkade ointressant men som idag är någon jag håller av en hel del. Först hade jag inte ens tänkt att ge det chansen, eller till en början gjorde jag väl inte ens det. Det mest bara blev så tillslut, efter alla gemensamma fester vi så "slumpmässigt" hamnade på. Efter en utav alla de där festerna låg vi uppe hela natten, utan att sova en minut och bara pratade. Och allt du sa var så mitt i prick. Hade jag haft en lista med egenskaper jag gillar hade varje ruta varit förbockad. Det är därför allt fortfarande känns så overkligt.
Jag har träffat han som pussar mig i pannan innan jag somnar, han vars hals luktar så gott att jag nästan får ont i magen och som lämnar kvar den, lukten, på kudden när han gått nästan som för att retas. Jag har träffat han som håller mig vaken halva nätterna men som bara genom att existera får mig att orka igenom skoldagarna i alla fall. Jag har hittat han som har allt jag vill ha.
Den här dikten skrev jag dagen före julafton. Jag kan inte fatta att det är exakt så jag känner nu.
Jag skulle vilja vara så kär att du är det ända jag tänker på
Jag önskar mig känslan av att vilja höra av mig hela tiden
Hade jag varit kär hade jag spenderat varje ledig stund med dig
Och jag hade varit vaken hela natten bara för att jag inte vill missa en sekund av dig
Och du hade hört av dig till mig hela tiden
Du hade velat att jag skulle komma och du hade strukit mig över håret
När jag är ledsen skulle du ha sagt att allt ordnat sig och du skulle låta mig välja film
Du skulle varit vaken hela natten bara för att du inte ville missa en sekund av mig
Du skulle vända upp och ned på min vardag och jag skulle inte få sova någonting
Jag skulle se så trött ut men du skulle tycka att jag var finast i alla fall
Du hade kommit igen nästa natt och du hade tvingat mig uppe då också
Men till dess, var befinner du dig?
kate nash
en kärlekshistoria
Väl ombord började han leta efter en kupé, men överallt var det fullt. Efter att ha gått igenom hela tåget hittade han tillslut en kupé som till en början såg alldeles tom ut. Men när han kikade in genom fönstret såg han en ensam kvinna sittandes bredvid fönstret. Det var på den tiden då det ansågs opassande att bara stega in till en fritt främmande flicka sådär, men den här gången fick det vara, tänkte han.
Så fort han klämt in väskan på hatthyllan och satt sig ned lyckades han fånga kvinnans blick. En blick, det var allt som behövdes. Han blev helt förlorad. Tjejen mitt emot honom var den vackraste och mest bedårande mänskliga varelse han någonsin sett. Men då omständigheterna var som de var kändes det väldigt opassande att försöka starta en konversation. Vid varje station bultade hjärtat dubbla slag och varje gång tåget rullade vidare utan att kvinnan klivit av spreds ett obeskrivligt rus inom honom. Men när tåget tillslut rullade in på Göteborg station greps han av panik. Kvinnan gjorde ingen ansats till att resa sig och han insåg att det var nu eller aldrig. Han måste prata med henne.
Men det gick inte. Trots att han försökt samla sig fick han inte ut ett ord. Tåget lämnade stationen och de båda satt fortfarande kvar i kupén, men han kunde bara inte förmå sig att säga något. När de tillslut anlände till Norge och kvinnan lättsamt reste sig upp och lämnade tåget fick han nog. Det fick bära eller brista tänkte han och sprang ifatt henne. Han ursäktade sig så mycket och berättade vad han tänkt på hela resan, hur han egentligen skulle ha gått av i Göteborg och vad han nu gjorde här på perrongen i Oslo. Kvinnan stirrade med stora ögon på honom. När han pratat klart öppnade hon munnen och sa de första orden han någonsin hört henne säga, naturligtvis med den vackraste rösten han någonsin hört:
"Vet du. Jag skulle egentligen också klivit av i Göteborg"
i see myself in you
Jag hade saknat så himla mycket. Trots att jag tycker om att sakna var det nästan jobbigt den här gången, för jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Jag föreställde mig hur jag skulle få träffa dig igen, men lusigt nog hade jag nästan svårt att komma ihåg hur du såg ut. Jag antar att min längtan tog allt för stor plats i huvudet och trängde bort större delen av min normala hjärnkapacitet.
Sen fick jag se dig igen. Och ditt leende, jag tror inte att det finns något annat just nu som gör mig så upprymd och knäsvag. Trots att jag känner dig nu bultade hjärtat så hårt att det var jobbigt att se dig i ögonen när jag mötte dig. Redan innan jag ens nuddade dig kunde jag känna dig. Din lukt. Jag kan inte ens beskriva den! Jag vet bara att dina axlar och vad dem luktar är vad jag behöver innan jag somnar.
När jag äntligen fick dig helt för mig själv den kvällen kunde jag inte låta bli. Låta bli att känna dig och låta bli att bara titta på dig. Trots att dina strykningar över min överarm var så lätta och försiktiga startade något igång i mig och en bomb full av saknad frigjordes, även fast du låg alldeles intill mig.
Inte är det väl konstigt att jag aldrig sover längre?
Nattliga brev
Med ens är den sömnlösa natten
alldeles stilla.
Är det du som vilar på min arm?
Jag ser inte ditt ansikte,
det är gemensamt med mitt,
det måste vara du.
Jag hör inte dina andetag,
de är gemensamma med mina,
det måste vara du.
Jag känner inte din kropp,
den är gemensam med min,
det måste vara du.
Sömnlösheten skälver av längtan,
det måste vara du.
Natten är du,
som jag är en skälvande längtan till.
Världen är en sömnlös längtan,
den är min längtan till dig.
Det är därför du vilar på min arm,
med samma anletsdrag, samma andetag,
samma lugnt vakande kropp som jag.
Och morgonen skrämmer mig inte längre.
- Matts Rying
