Jag hade saknat så himla mycket. Trots att jag tycker om att sakna var det nästan jobbigt den här gången, för jag kunde verkligen inte tänka på något annat. Jag föreställde mig hur jag skulle få träffa dig igen, men lusigt nog hade jag nästan svårt att komma ihåg hur du såg ut. Jag antar att min längtan tog allt för stor plats i huvudet och trängde bort större delen av min normala hjärnkapacitet.

Sen fick jag se dig igen. Och ditt leende, jag tror inte att det finns något annat just nu som gör mig så upprymd och knäsvag. Trots att jag känner dig nu bultade hjärtat så hårt att det var jobbigt att se dig i ögonen när jag mötte dig. Redan innan jag ens nuddade dig kunde jag känna dig. Din lukt. Jag kan inte ens beskriva den! Jag vet bara att dina axlar och vad dem luktar är vad jag behöver innan jag somnar.

När jag äntligen fick dig helt för mig själv den kvällen kunde jag inte låta bli. Låta bli att känna dig och låta bli att bara titta på dig. Trots att dina strykningar över min överarm var så lätta och försiktiga startade något igång i mig och en bomb full av saknad frigjordes, även fast du låg alldeles intill mig.

Inte är det väl konstigt att jag aldrig sover längre?