Det var måndagskväll och vi hade egentligen setts hela förra veckan. Och veckan innan det. Och säkert veckan innan det också. Men nu var det måndag igen och vi skulle träffas. I själva verket spelade det ingen roll vilken dag det var, vi sågs oavbrutet ändå.

Den här gången var jag på väg till dig. Jag gick i god tid till station för att vara säker på att hinna med. Jag tror jag satt på perrongen och väntade i minst tio minuter. Men det gjorde ingenting, för det var varmt och i jeans och t-shirt frös jag inte, trots att det var kväll. Tåget rullade tillslut in och jag klev på. 19:52 mot Linköping. Det pirrade i magen när jag hade satt mig ned. Inte bara för att jag plankade, utan mer för att vi skulle träffas. Igen. Äntligen. Jag kunde utan problem räkna ut hur få timmar det var sen jag kysste dig senast, men ändå kändes tiden utan dig alltid så lång.

Jag klev av tåget och nu började jag bli riktigt nervös. Bara av att anlända till din hemstad gjorde mig smått knäsvag. Någonstans i kroppen kände jag din doft, hur din hud luktar. Den bästa doften av alla dofter. Jag fick snart koncentrera mig på att gå normalt på grund av alla invirade tankar som blockerade mina essentiella handlingar. Med grus under mina alldeles för slitna tygskor gick jag tafatt mot ditt hus. Snart framme. Jag kunde nästan ta på vad jag kände just då, alla tankar och hjärtslag var så påtagliga att jag nästan blev rädd för mig själv.

Framme. Jag ringde på dörren och hoppades på att det var du som skulle öppna, jag var fortfarande lite för blyg för att vara övertrevlig mot dina föräldrar. Jag hörde steg innanför dörren och hjärtat bultade så hårt att jag nästan ville slita ut det ur bröstet på mig. Dörren gick upp och där stod du. Hade jag vågat hade jag hoppat på dig med detsamma, kysst dig över hela kroppen och tackat vem det nu är man tackar för att jag överhuvudtaget fick stå på din altan. Men eftersom jag egentligen inte kände dig än vågade jag inte det. Istället log jag lite överansträngt och hälsade artigt på dina föräldrar. Utan att vara övertrevlig.

Vi gick till ditt rum. Du satte igång någon halvdålig spellista på din mobil och vände dig mot mig. Nervositeten släppte och jag vågade äntligen se dig i ögonen. Jag ville säga allt jag kände för dig, men jag insåg att det hela skulle bli väldigt pinsamt om jag skulle tillåta mig själv babbla i flera timmar. Du tittade på mig och borrade in ditt huvud vid min hals. En sprängade lycka spred sig i min kropp och jag kände mig plötsligt så fullkomligt fulländad. Jag drog fingrarna över din rygg och hoppades på att få ligga sådär hela natten. Och imorgon. Och i övermorgon och i alla veckor framöver.

Vi låg och skrattade åt allt hela natten. När fåglarna började kvittra och solen hade gått upp för länge sen somnade vi. En timme senare ringde väckarklockan och jag försökte förgäves smita från din kropp för att överhuvudtaget hinna med tåget. Men jag missade franskan utan problem den morgonen.

Och nu är det i övermorgon och alla veckor framöver. Och fortfarande kommer jag försent för din skull.