Med ens är den sömnlösa natten
alldeles stilla.
Är det du som vilar på min arm?
Jag ser inte ditt ansikte,
det är gemensamt med mitt,
det måste vara du.
Jag hör inte dina andetag,
de är gemensamma med mina,
det måste vara du.
Jag känner inte din kropp,
den är gemensam med min,
det måste vara du.
Sömnlösheten skälver av längtan,
det måste vara du.
Natten är du,
som jag är en skälvande längtan till.
Världen är en sömnlös längtan,
den är min längtan till dig.
Det är därför du vilar på min arm,
med samma anletsdrag, samma andetag,
samma lugnt vakande kropp som jag.
Och morgonen skrämmer mig inte längre.

- Matts Rying