Om du ringde skulle jag komma
Om du ringde på lördag skulle jag komma
Om du ringde idag skulle jag komma
Saken är den, att jag skulle komma vilken tid på dygnet, bara det var du som ringde
Nätterna blir liksom oändliga hos dej
Om du ringde på lördag skulle jag komma
Jag skulle krypa ned med kalla strumpbyxor och plåga dig med kalla tår
Jag skulle låta dig hålla om mig, för ingen kan det bättre än du
Jag skulle tvinga dig hålla kvar tills täcket blir för varmt
Jag skulle ha sprungit i snön i tunna klackar och ny klänning
Dessutom skulle jag ha jag gått iväg mycket tidigare
Kanske smugit iväg när ingen såg
Trots att jag sett fram emot den här kvällen så mycket
Tur att du ringde redan på fredagen.
he wears a heart that could melt my own
På tåget hem. Känslan av hopplöshet och förlust hade sakta men säkert sköljt henne de senaste dagarna. På sistone hade hon kännt sig lika ensam som innan hon träffade honom. "Det känns som om jag har vinter i hjärtat".
Klockan var 01:49 när tåget rullade in på stationen. Med en suck av trötthet och halsont klampade hon av. Hon tittade sig omkring, vinkade av vänner och tackade för kvällen. En sista blick mot tågets andra sida, som i hopp om att hitta något som skulle falla henne i smaken. Genast började det bli varmt och hjärtat dunkade snabbare än innan. För där stod han och just då hade han nog aldrig varit snyggare. Vad hon ville att han skulle sett henne och kanske, kanske vända hennes hopplösthet till mening och hennes förlust till vinst. Självklart blev det inte så. Hon vandrade hem i natten utan att ens ha hälsat, det hade hon väl i alla fall kunnat göra? Hon såg honom när han gick in i sin port och viljan att följa med var större än någon annan vilja. Men självklart blev det inte så.
Ett kallt rum och en kall säng. På med datorn som för att krama ut det sista av kvällens socialisering. Det bekanta ljudet från facebookchatten ljöd och det var han. Samma värme och samma dunkande hjärta uppenbarade sig. "Kom. Kom hit." skrev han, mannen som låg bakom de ojämna hjärtslagen och hennes vardagliga obalans. Hopplösheten som härjat inombords den senaste tiden brast och något livfullt spred sig i kroppen. Klockan var sen och om inte hade satt på datorn när hon kom hem hade hon utan problem somnat på två sekunder.
Men tröttheten förvandlades till mening och vinst. Hon knölade undan alla täcken och fina tankar hon skuffat undan dök upp på nytt. På med vantar, antagligen mest för symbolikens skull. Småspringandes genom fredagsnatten med ett dunkande hjärta sicksackade hon mellan snödrivorna.
Att det var kallt ute hade aldrig varit mindre intressant. För tanken på hans värme värmde upp hela gatan.
Hemlös
Att mista själens hem och vandra långt
och intet annat kunna hitta sen,
och finna att man glömt vad sanning är,
och tycka man är gjord av bara lögn,
och vämjas vid sig själv och hata sig --
ja det är lätt, ja det är ganska lätt.
Sorgen är lätt, men glädjen stolt och svår,
ty glädjen är det enklaste av allt.
Men den, som söker sig ett hem för sig,
får inte tro, att det finns var som helst --
han måste vandra hemlös någon tid;
och den som är av lögn och vill bli frisk,
han måste hata sig till det han kan
av sanning, som de andra få till skänks.
Vad är det värt att sörja så för det?
Vänta, mitt hjärta, och ha tålamod!
- Karin Boye
då det vart dager
som du släppt in med rullgardinen,
som nyss flög upp från fönstret.
Natten kommer
ett annat decennium eller detta,
Vem ligger då i mörkret ensam,
eller sjunger våra röster
då än i våra kroppar,
som vandrat samman sedan
decembers sena gryning
en dag förra året.
Då det vart dager den första morgonen.
vänder mig om
Talar med tungan, ljudlöst
i din mun, försiktigt
Det jag säger, det jag hör
vaggande
formas i de två halvsovande, vi,
till en ljusrundel
som vecklar ut sig
till en varelse
med uppåtsträckta armar
Sviktar i en grumlig morgon, gungar
som är den tidiga dagen ett blad
som sjunker, stiger
vägrar fästas vid marken
va inte owädda
Snart kommer det upp nya färska festbilder, fina dikter och ljuvliga fynd. Jag vet att ni knappt kan bärga er, men lugn bara lugn, det kommer!
johnossi
jag är en maskros
råkar jag bli avsparkad
kryper jag ner ett tag
gråter
samlar mej
och skjuter upp en ny sol
skickar hundra fallskärmar
med mej uti ett fröskal
till dig
Slösa inte säger du
Slösa?
Jag vet ju
att nånstans
- i min hjärnlösa envisa rot?
har jag hundra nya fallskärmar
och hundra
och hundra igen
att för ro skull blåsa
över dej.
- Ingrid Sjöstrand
i'll wait dear
I sit here on the stairs
'Cause I'd rather be alone
If I can't have you right now
I'll wait, dear
Trots att det är höst fryser jag. Vi sitter i bilen påväg bort från staden mitt hjärta bultar för och staden jag kommer spendera min framtid i. Aldrig förr har det varit så svårt att skiljas från någon. Tanken av att inte veta när jag kommer få träffa honom nästa gång stör mig så mycket att jag väljer att inte ens tänka den. Min vän glömmer kameran och han tvingas åka tillbaka till busshållsplatsen för att lämna den. Jag vet inte om det var tur, otur eller ödet men en sista kram innan vi åkte rev upp mig lika mycket som den läkte mig.
Det är sommar 2006 och jag och mitt fotbollslag besöker Gothia Cup för första gången. Känslan, atmosfären och alla människor är helt unik för just denna fotbollscup. 14 vårar gammal kunde väl inte jag veta att en utav alla dessa människor skulle vara den jag fyra år senare tjöt för på en buss så långt från mitt hem man kan komma.
"Kommär nii fran Mootalah elläh?". En kille, med de snällaste ögonen jag någonsin sett kommer fram och pratar med oss. Jag har aldrig förr träffat eller pratat med någon som har så speciell dialekt. Just där och just då kom jag att älska just norrländska. Sen den repliken umgicks vi nästan hela veckan, hans gäng och mitt. Dock tror jag fortfarande att jag var den som tyckte deras dialekt var mest fascinerade och därmed fäste mig mest vid dessa gossar. Medan alla andra sprang runt bland Kampala Kids pojkar tyckte jag att svenska norrlänningar fungerade precis lika bra.
Jag minns den sista dagen så himla väl. Vi gick runt varandra, möttes i korridorerna, frågade om matcher och log lite snett. Ingen utav oss ville väl ta steget till att säga hejdå på riktigt. Men tillslut stod den där, bussen som skulle ta oss de 3 långa timmarna hem till Mjölby. Jag öppnade porten och vände mig om en sista gång. "Vi ses i ett annat liv" sa jag och han fnissade. Jag älskar det skrattet.
I somras kunde jag inte hålla mig längre. Jag struntade i alla normer och allt man inte borde göra. Efter fyra år av telefonsamtal, sms och internetkontakt gjorde jag slag i saken och bokade två bussbiljetter åt mig och min vän. Kanske var det mest för att bevisa för honom, som trodde att vi aldrig skulle ses igen, att jag menade allvar. Några veckor senare satt vi på bussen från Stockholm som skulle ta oss ända upp till Umeå busscentral. Jag minns känslan så väl. Umeås busscentral var regning och trots att det fortfarande var augusti kunde jag känna att hösten var på väg. För att stilla vår nervositet sov vi lite på en hård bänk, gick och fikade och sedan kollade in stan.
Plötsligt ringer telefonen och den välbekanta norrländskan som hållit mig vaken i hundratals nätter gör mig alldeles knäsvag. Känslan av att denna röst befinner sig 10 meter istället för 85 mil ifrån mig är obeskrivbar. Vi bestämmer möte och jag praktiskt taget skakar i hela kroppen. "Mehn vars äää ni då?" ringer han och frågar. "Elläh, nej förrästän, vänd dä om".
Aldrig förr har det varit så svårt att skiljas från någon. Jag vet att han inte är bra och jag vet att han inte är någon man borde resa 170 mil för. För en gångs skull bryr jag mig inte om vad andra säger, han är min norrlänning och han är värd varenda mil. Det spelar ingen roll vad ni säger - vi kommer ändå gifta oss när vi blir stora.
If I can't have you right now
I'll wait, dear.
fördärv och ångest
Det är när det är som mörkast jag känner mig som mest ensam
Det är när det är som mörkast jag fryser allra mest
Jag fryser och jag fryser
Var är du nu?
Det är frost på mitt fönster och dun i min säng
Jag vänder mig om men du är inte där längre
Inget bröst att lukta på
Och inga armar att bli omhållen om
Jag går itu när jag tänker på dig
Jag går itu när jag tänker på oss
Hur kan källan till total lycka vara densamma som källan till total smärta och förtvivlan?
Jag vet att jag längtar i onödan, för du har väl aldrig riktigt brytt dig
Du leder mig till fördärv och ångest
Men när jag hulkandes genomlider nätterna är det inte allt ont jag tänker på
Eller all meningslös skit du fick mig att göra för dig
Det är hur förbannat ont det gör utan dig.
- a.lystam
Och jag älskar dig när du sover
det är dig jag har gett mitt hjärta.
Redan i förväg
innan du vaknade på morgonen
hann jag smyga in med fina vimplar och strån,
en hel knippe i en mugg
på en pall bredvid din säng.
Och jag älskar dig när du sover.
Du drar upp ena armen, som för att skydda dig mot någon,
men handen orkar inte vara hård
att våga sova som du är ett förtroende
en utmaning.
hjärtesorg
Det har aldrig förr gjort så ont att gråta som sommarnätterna 2010
Känslan av smärta i hjärtat gör ondare än någon annan känsla
Jag gråter tills jag inte kan andas och jag gråter tills jag somnar av utmattning
Jag låter inte som mig själv
Det är inte mina egna tårar eller andhämtningar
För allt är för dig
Varenda sekund av melankoli
och varenda andetag av ångest
andades jag för dig.
sömntäcke
Mitt täcke luktar fortfarande sömn
Vad jag önskar att jag fått dela det med någon
Vad menas väl med någon?
Alla vet att du är oersättlig.
Varför lider jag så mycket av att vara ensam?
Varför lägger jag sådana stora massor energi på det?
Man kommer till en punkt i livet då man väljer att inte låta sig själv förnedras mer
Jag kommer aldrig dit.
Jag lyssnar till hjärtslag som inte finns,
Jag hoppas på drömmar som inte existerar,
En doft att längta till när det mörknar
Andra sidan sängen är lika kall som glittrig asfalt om natten
Jag ska glömma, kanske förlåta likaså
Det är lättare sagt än gjort
För jag registrerar varenda blick, samtal, rörelse och andetag
Jag hatar det - men jag vet inte om jag kan andas världen utan dej
- a.lystam
så känner jag
Michaela Forni
det var jag
För alla gånger som vi dansat
Å sjungit med fast ingen kan
Å aldrig låtsat bara chansat
Å sket i skolan för det kvittar
Va fan vet dom om vår romans
Ni kommer hitta oss i hamnen
För allt vi har gjort
Saknar dig fast du står här mitt framför mig
Svart av askan och elden som syntes mil
Det var jag och ja gjorde det bara för dig
Fågel Fenix var djuret som gav sitt liv
Mitt liv har känts som några timmar
Vad ska man blir när man blir stor?
Det ena leder till det andra är allt jag vet
Det är med dig jag vill bli gammal
Å göra allt som bara finns
Som om den här var en av dem sista
Som jag kunde ge dig
kanske Familjens bästa låt? lyssna här eller här
som molnet pressar den evigt bundna horisonten
Jag längtar,
och jag vet vad som tynger mig med längtan,
vad som lägger längtan under mitt hjärta
som en ofödd:
dina läppar,
att de en gång måste tungt pressa mina,
som molnet pressar den evigt bundna horisonten.
- Stina Aronson
det känns bekant.
Det känns bekant
Att sakna och att vilja något väldigt mycket
Det är något jag sysslar med ofta nu
Att bara längta efter dig
Du fattas mig!
”Saknar dig fast du står här mitt framför mig”
Jag vill slita dig i stycken för det finns inget annat sätt jag kan visa hur mycket jag vill ha dig
Jag vill slita i det som skulle få dig att förstå att du gör mig knäsvag
Hur ska jag annars kunna visa?
Jag vill berätta, men ord räcker inte
Skrika mellan ensamma lakan att jag saknar dig
Kyssar
Och allt annat som får mig ur balans
Röda knogar för att vägen till dig är kall
Antagligen kallare än någon annan väg
Men varma fötter och varma ögon
Och luddigt hår och skrattet
Och nära nära nära tills jag inte vet vem jag själv är
Det känns bekant
Att sakna dig, även fast du står mitt framför mig
vem är du?
Bara titta lite till, tänker jag. Och han tittar också! Och vänder sig om. Vem är du, vad heter du? Låt oss vara lite amerikanska för en gångs skull och springa fram till varandra, stå där och bara inse att detta är tillfället. Men mitt liv är inte en amerikansk realityshow. Mitt liv är svenskt, tråkigt och kallt. En sista blick och hans marinblåa parkas, Nudiejeans och blåa mössa (som aldrig sett bättre ut än på just honom) är utom räckhåll. Mörkt hår, säkert mörka ögon också. Jag vill ha dem ögonen.
Han kliver av på näst sista stationen och det var det sista. Jag är svensk, tråkig och kall och jag kommer aldrig mer få se honom igen.
mätt på att skratta och ljuga och spela
sommarens blommor till halm och strå,
dimgråa timmar när ledan sitter
tung vid ens sida och dödens glitter
är i ens öga och lyser på allt
söndersmulande, klart och kallt.
- Nils Ferlin
Nils Ferlin
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
