Något som verbalt cirkulerar i mina kretsar otroligt aktivt är fenomenet framtidsplaner. Just framtiden är något vi pratar och diskuterar mycket om och något jag själv tänker på väldigt ofta. Något som kan ge mig otrolig ångest (vet inte hur många sidor i dagboken som handlar om hur misslyckad jag eventuellt kommer bli om jag inte tar tag i mitt liv snart) men samtidigt massvis med inspirerande tankar om tiden som kommer (vet alltså heller inte hur många sidor i min dagbok som handlar om vad jag verkligen skulle vilja göra i livet).

Något som jag tror är viktigt (men också väldigt svårt) att tänka på är att man inte ska jämföra sig med andra hela tiden. Så är det ju med allt här i livet, (kroppar, utseende, pengar, sysselsättningar) men ändå är det så fruktansvärt lätt att just jämföra. Jag kan avundas dem som hur lätt som helst åker över till en annan kontinent, hittar ett jobb på två sekunder och kan leva så i ett halv år. Samtidigt vet jag inte själv om jag verkligen skulle vilja göra det. För jag har blivit bortskämd med en otroligt trygg hemmamiljö. Med familj, vänner och pojkvän. Kanske är det därför jag inte har lika lätt att bara dra iväg var som helst och lämna det trygga? Eller så är det så att vi alla är så pass olika som personer att vissa är mer hemmakära av naturen, medan andra har lättare att bara släppa allt och dra?

Nu när jag är mitt uppe i perioden efter studenten och det är mer eller mindre dags att fundera över vad man vill göra (för det är ju just nu jag har möjligheten till att göra exakt vad jag vill) går det åt väldigt mycket tid till att tänka på det. Och stundtals har jag ingen aning! Det kanske är det som är mest stressande. Men samtidigt försöker jag oftast ta dagen som den kommer - jag trivs jättebra som jag har det nu. Kanske blir jag sugen på en förändring snart och då har jag alla möjligheter i världen att se till att det blir så.

Jag vet att jag vill göra något av mitt liv och jag vet att jag kommer det. Men just nu har jag ingen aning om ifall görandet av mitt liv har en del som barnflicka i New York, hotellstädare i Norge eller receptionist i Linköping. Jag vet också att det inte är någon stress med att varken bestämma sitt framtida yrke eller vad det är man vill göra just nu. Ibland är det kul att vara impulsiv och ta första bästa chans medan det någon annan gång kan vara bra att tänka igenom stora beslut.

Vad jag egentligen vill säga med detta är att man måste få känna själv vad det är man vill. Man kan inte åka jorden runt bara för att man "ska". Kanske nöjer man sig med att bara ha sett halva världen? Eller kanske känns det helt okej att bara stanna kvar i sin hemstad - och då ska man göra det! Resa, jobba, stanna, plugga, leva, greja, söka, hitta, vila, jaga, ösa:

Man gör som man vill - världens bästa ordspråk.