Det var fest och alla var där, även du. Jag visste det innan jag gick dit, att du skulle vara där. Dumt av mig, vilken del av mig njöt av att trasa sönder mitt hjärta bit för bit, sakta men säkert varje gång jag såg dig? Det är speciellt det där, hur man kan fastna för någon som är helt fel att fastna för egentligen. Man kan ju inte bara rå för det. Och dessutom står jag aldrig pall för charm.

Det blev midnatt och det blev ännu senare. Än hade jag inte fått syn på dig. Trots att det fanns så många andra trevliga människor att umgås med på festen upptogs mina tankar bara av att planera vad jag skulle säga eller hur jag skulle stå. Kanske till och med hur håret skulle ligga. Kanske en minut av denna timlånga fest skulle jag ge till honom, och ändå var det just den minuten jag avsatte all energi för. Jag ville att någon skulle nämna dig eller ta upp något som hade med dig att göra så att jag skulle få avreagera mig och på så sätt få lite plats i tankarna för annat.

Så kom du och av någon anledning fanns det inget sönderbultande hjärta innanför bröstkorgen som störde min tankeverksamhet, ingen kärleksvärme och ingen förvirring. Jag kände ingenting. En enkel nickning och så ett "Hej". Att han var snygg kunde ingen ta ifrån honom, men mitt tidigare så intensiva begär av honom var borta.

Kanske hade mina känslor hunnit ifatt det trasiga och insett att det bara inte orkar mer. Eller så hade jag själv insett att det inte var värt att slösa tid på något som inte ens är bra eller fint. Tack snälla tankarna för att ni hade slutat tänka. För jag behövde inte det där längre.