Det var kallt och början på mars. Jag och en kompis hade varit på fest på andra sidan stan, men nu var det dags att gå hem. På kvällspromenaden mot min trygga säng piper mobilen till, och det blir känt att det är efterfest i en annan lya, på min sida stan. Jag går dit, för jag vet att du skulle vara där. Trots att jag varken känner dig eller är speciellt intresserad går jag dit. Som för att krama ur det allra sista ur natten. Det blåser in under min tunna vinterjacka, fan vad det blåser ikväll. Efter några minuter är jag framme i lägenheten. Där sjungs och dansas det. Du är där och vi hälsar lite lätt.

Klockan blir mycket och jag har ju trots allt redan varit på en fest. Så jag tackar för mig. Jag försöker tvinga min bror att hålla mig sällskap hem genom natten för att slippa bli överfallen, men tydligen är sömnen viktigare för honom än hans späda och hjälplösa lillasyster. Jag går mot hallen, kränger på mig skorna och knäpper irriterat jackan. Plötsligt dyker du upp och tittar mot mitt håll. Jag tror inte det var i ögonen, varken du eller jag vågade nog det vi det laget. Du erbjuder dig att följa mig hem. Det bär emot att tacka nej åt förslaget, men herregud vi känner ju inte varandra än! Men trots mitt nekande verkar du ha bestämt mig, och jag får helt enkelt leva med pinsamheterna som förmodligen kommer uppstå på vår nattpromenad hem.

Jag springer före i trapphuset. Genom huvudet springer tusen tankar runt. Vad fan ska jag säga dig? Vad har vi att prata om? Du hinner ifatt mig precis vid dörren ut mot verkligheten. Där drar du din tunna vårjacka runt dig och huttrar till. Jag kommenterar ditt dumma klädval, det är ju trots allt vinter ute fortfarande. Du skrattar till och säger att du faktiskt trodde att det skulle vara varmare ute.

Vi går ganska sakta upp mot mig. Sparkar lite i gruset, fnissar nervöst - mest bara för att få tystnaden att fyllas. Jag frågar lite om ditt jobb och ställer dumma frågor som man gör sådär när man inte känner varandra. Vi börjar närma oss mitt hus och jag säger tack för sällskapet, men nu klarar jag mig nog hem. Drar något skämt om att överfallarna inte tycks vara ute ikväll. Efter några fniss blir det tyst. Jag tittar ner i marken för hundrade gången och försöker febrilt leta bland mitt kallpratsförråd i hjärnan, men lyckas inte hitta något som passar in i situationen. Så, jag skiter i allt och går närmare dig. Och du gör lika dant. Sen är det oundvikliga ett faktum och vi kysser varandra i den kalla marsnatten som i vilken jäkla amerikansk kärleksfilm som helst. Bara det att det händer mig, i min sketna stad, på min sketna gata och under den inte alls så sketna natthimlen. Vi står där ett bra tag och för första gången känner jag att jag aldrig i hela livet vill lämna dig. Jag vill stå där hela natten med dig och jag vill att natten ska vara för evigt. Men kyssarna avtar och för första gången tvingas vi se varandra i ögonen. Och vilka ögon sen!

Jag vänder om och går mot mitt hus. Plötsligt går det upp för mig vad folk har pratat om när de säger att de har gått på rosa moln. Jag till och med tänker det när jag går där: "Jahapp, här går jag runt och går på rosa moln jag". Jag stänger sedan dörren om mig, slänger av alla obekväma festkläder och somnar snabbt. En timme senare ringer mobilen.

"Får jag sova hos dig?"

/Alice