Något jag älskar att fördriva kvällarna med är att sitta i min säng, lyssna på musik och läsa dikter. Då tänder jag min läslampa, lägger plugget åt sidan och tar fram min diktbok. Den är halvfull med fina dikter jag hittat, egenskrivna dikter och egenskrivna texter. Antagligen kommer jag efter några år fnissandes läsa igenom alla så välskrivna sidor. Fnissa åt hur pass naiv jag var back then och fnissa åt hur pass mycket känslor jag hade då. Men just nu fyller de där halvtöntiga sidorna mig med välbehag. Jag mår alltid bra av att skriva i min bok, jag mår bra av att skriva av mig.

Min allra första dikt skrev jag en gång i ett sms till mig själv när jag inte kunde sova. Jag var kär trots att jag egentligen inte borde ha varit det. Ni som följer Sista Skriet har läst den förut, men här kommer den igen:

Jag lovade mig själv att aldrig förlita mig på någon fullt ut.
Jag lovade att aldrig bli så beroende av någon annan individ att jag själv skulle ta så pass mycket skada att jag knappt orkade andas längre.
Jag kan inte hantera det, vad är det du har som jag inte kan vara utan?
Du smutskastar mig men jag dras till dig i alla fall.
Sen den dagen jag fick ta del av allt som är ditt var jag fast - och stannade där.
Och hur mycket jag egentligen inte vill är det ändå dags att släppa taget nu.
Nu eller antagligen för länge sen.
Men jag vet att hur jävligt du än kommer få mig att må, medvetet eller inte, så hoppar jag om du gör det.
Likt förbannat.