En diktare jag kommit att intressera mig för Bruno K Öijer. Vad jag än så länge lyckats finna verkar Bruno vara en säregen man. När jag frågade mamma skrattade hon och svarade att Bruno var en mycket speciell man. Hur som helst har Han bland annat skrivit den här dikten som jag gillar:

jag lyssnar
i en tyst öde våning
jag hör hur skymningshanden trevar
jag känner hur den hänger något om min hals
som får din frånvaro
att lysa till och skära in
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
och ännu en natts tankar
kring vad som egentligen hände mellan oss
föder fram en ljudlös spöklik underjord
som blommar och får sitt regn
av förälskade som bara minns hur dom
skakade till och skiljdes
som bara minns hur dom formade sina läppar
och blåste ut varandra

Efter att ha kollar runt lite mer om Bruno visar det sig att han visat sig ganska mycket i media. Det här speciella klippet hittade jag nyss. Fint eller larvigt, skådespel eller inte? Läskigt också kanske.. Underhållande och tänkvärt är det i alla fall!