snart, älskade

Jag känner mig för med handen,
men når aldrig djupet av vår kärlek -
som om en del av fingrarna
förlorat sin känslighet,
eller att vi måste hitta
en annan väg tillbaka
mot centrum av våra liv.
När vi nu börjar bli så ärliga
att vi vågar tala
om den delen, som öppnar sig
in mot sveket
borde vi också kunna känna
en barnslig tillit.
Snart faller ditt hår
i grå strimmor över ryggen,
snart faller vårt liv
in i en djupare grönska.
Låt oss vara barn tillsammans
ännu en stund,
låt oss växa
resten av livet.

När du står framför fönstret,
vänd från mig,
minns jag inte längre
rörelserna i din kropp.

Kan allting passera
med en plötslighet,
så obarmhärtigt skön
att tanken upphäver
sig själv?
Jag håller handen
över din skuldra,
som slutat skälva.
När hälften av vårt liv
redan är förbi,
har vi äntligen tid
att upptäcka varandra.
Snart är vi mogna
att dela vår kärlek,
snart kan vi börja
leva med den.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0