things were different once



Jag minns ögonblicket du åkte. Du hade sovit hos mig och du var på väg ut. Jag drog tillbaka dig gång på gång för jag visste att jag inte skulle få lukta på din hals eller hålla din hand för en lång tid. En vecka är en lång tid. I alla fall när man är obotligt kär och tycker att en natt ensam utan dina armar är toppen av obehag. Du vände dig om en sista gång, en kyss i pannan och "Vi ses snart älskling".

Jag skrev upp dagarna i min dagbok. Skolan var som vanligt, men det kändes tomt. Konstigt hur en enda människa kan fylla upp så mycket med bara sin närvaro. Allt jag tänkte på var att få träffa dig igen och jag ville bara berätta för alla hur mycket jag tyckte om dig, men det skulle antagligen bli jobbigt att lyssna på i längden. Men skolan fick mig ändå att tänka positiva tankar, jag höll mig sysselsatt och trots att jag tänkte på dig hela tiden var det bara fina tankar.

På kvällarna, i ensamheten, var det värre. Jag hade så svårt att inse att jag inte skulle dö bara för att du inte låg bredvid mig. Men det kändes verkligen så. Vi pratade i telefon om nätterna och du sa "kom älskling. Kom" och jag började gråta varje gång. För varje kväll som gick räknade vi ned dagarna tillsammans. Trots att jag lyckades ta mig igenom varje dag var det ändå lika tungt att höra dig säga hur många nätter det var kvar utan dig.

Men äntligen kom den dagen. Vad jag hade längtat. Jag tror jag struntade i hur mycket jag pratade om dig inför mina vänner den dagen, jag kunde liksom inte bara hålla emot det. Jag fick underbara sms som berättade om att "snart, snart ses vi!" och mindre underbara sms där det stod att flyget var försenat. Jag minns att jag tänkte att det spelade ingen större roll. Hade jag väntat så länge som en vecka kunde jag lika gärna vänta några timmar till.

Jag stod på station och trots att det nästan var sommar var det mörkt ute. Jag var nervös! Det pirrade i magen av tanken på att få träffa dig, men jag gillade känslan. En buss åkte förbi och jag var nästan säker på att det var där du satt. Tanken av att du var minuter ifrån mig, istället för timmar, fick mig att rysa. Ett oundvikligt glädjerus bubblade upp inom mig och jag visste att den senaste veckans tristess aldrig mer skulle besöka mitt sinne. Bussen stannade och ett flertal människor gick ut. Jag såg dig. Äntligen såg jag dig. Du gick mot mig och det går inte att beskriva hur gärna jag bara ville springra fram till dig, ta i dig och inse att du var verklig igen. En meter ifrån mig och det vackraste leendet jag vet. Dina armar mot min rygg igen. Och din lukt, jag hade nästan glömt hur mycket jag behövde den.

I din säng. Och våra armar runt varandra. Jag kunde inte sluta pussa på dig, du fick knappt berätta om resan. Så fort jag tittade på dig ville jag bara gråta för att du var så fin och vacker och efterlängtad och underbar. Och min.

Jag var nykär och alla nätter spenderade jag i dina armar. Och trots att jag stundtals fick längta sönder efter dig var det ändå värt. För ögonblicken när jag fick träffa dig igen var jag lyckligare än någonsin.

Kommentarer
Postat av: Molly Bergström

Hoppas du får en superbra fredagskväll!! :D

2011-01-14 @ 17:53:45
URL: http://mooollys.blogg.se/
Postat av: juliet

awis

2011-01-14 @ 21:23:33
URL: http://juliaellen.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0