Jag hatar att det är ditt fotoalbum som alltid kommer upp. Dina bilder, ditt ansikte. Och jag finns med där. Bilder från en svunnen era. Hade jag varit modigare hade jag låtit bilderna på dig och mig blivit fler. Men nu var jag inte modig. Nu gjorde jag inte som hjärtat ville. Jag hade legat i dina armar nu om jag gjort något åt saken.

Det är när jag ska sova som jag tänker på det som mest. Och lyssnar på musik vi lyssnade på då. Läser texter om vad jag kände då och exakt vad vi gjorde.

Men likt broarna i madison country blev det inte mer än ett kort tag. Och tur var väl det, jag hade i alla fall blivit sårad i slutändan.