i'll wait dear


I sit here on the stairs
'Cause I'd rather be alone
If I can't have you right now
I'll wait, dear

Trots att det är höst fryser jag. Vi sitter i bilen påväg bort från staden mitt hjärta bultar för och staden jag kommer spendera min framtid i. Aldrig förr har det varit så svårt att skiljas från någon. Tanken av att inte veta när jag kommer få träffa honom nästa gång stör mig så mycket att jag väljer att inte ens tänka den. Min vän glömmer kameran och han tvingas åka tillbaka till busshållsplatsen för att lämna den. Jag vet inte om det var tur, otur eller ödet men en sista kram innan vi åkte rev upp mig lika mycket som den läkte mig.

Det är sommar 2006 och jag och mitt fotbollslag besöker Gothia Cup för första gången. Känslan, atmosfären och alla människor är helt unik för just denna fotbollscup. 14 vårar gammal kunde väl inte jag veta att en utav alla dessa människor skulle vara den jag fyra år senare tjöt för på en buss så långt från mitt hem man kan komma.

"Kommär nii fran Mootalah elläh?". En kille, med de snällaste ögonen jag någonsin sett kommer fram och pratar med oss. Jag har aldrig förr träffat eller pratat med någon som har så speciell dialekt. Just där och just då kom jag att älska just norrländska. Sen den repliken umgicks vi nästan hela veckan, hans gäng och mitt. Dock tror jag fortfarande att jag var den som tyckte deras dialekt var mest fascinerade och därmed fäste mig mest vid dessa gossar. Medan alla andra sprang runt bland Kampala Kids pojkar tyckte jag att svenska norrlänningar fungerade precis lika bra.

Jag minns den sista dagen så himla väl. Vi gick runt varandra, möttes i korridorerna, frågade om matcher och log lite snett. Ingen utav oss ville väl ta steget till att säga hejdå på riktigt. Men tillslut stod den där, bussen som skulle ta oss de 3 långa timmarna hem till Mjölby. Jag öppnade porten och vände mig om en sista gång. "Vi ses i ett annat liv" sa jag och han fnissade. Jag älskar det skrattet.

I somras kunde jag inte hålla mig längre. Jag struntade i alla normer och allt man inte borde göra. Efter fyra år av telefonsamtal, sms och internetkontakt gjorde jag slag i saken och bokade två bussbiljetter åt mig och min vän. Kanske var det mest för att bevisa för honom, som trodde att vi aldrig skulle ses igen, att jag menade allvar. Några veckor senare satt vi på bussen från Stockholm som skulle ta oss ända upp till Umeå busscentral. Jag minns känslan så väl. Umeås busscentral var regning och trots att det fortfarande var augusti kunde jag känna att hösten var på väg. För att stilla vår nervositet sov vi lite på en hård bänk, gick och fikade och sedan kollade in stan.

Plötsligt ringer telefonen och den välbekanta norrländskan som hållit mig vaken i hundratals nätter gör mig alldeles knäsvag. Känslan av att denna röst befinner sig 10 meter istället för 85 mil ifrån mig är obeskrivbar. Vi bestämmer möte och jag praktiskt taget skakar i hela kroppen. "Mehn vars äää ni då?" ringer han och frågar. "Elläh, nej förrästän, vänd dä om".

Aldrig förr har det varit så svårt att skiljas från någon. Jag vet att han inte är bra och jag vet att han inte är någon man borde resa 170 mil för. För en gångs skull bryr jag mig inte om vad andra säger, han är min norrlänning och han är värd varenda mil. Det spelar ingen roll vad ni säger - vi kommer ändå gifta oss när vi blir stora.

If I can't have you right now
I'll wait, dear.

Tumblr_l8hvq6g8n21qbav7fo1_r4_250_large

Kommentarer
Postat av: knet

så fint!

<3

2010-12-15 @ 23:46:08
Postat av: Anonym

äe jag dör så fint

2010-12-16 @ 18:03:00
Postat av: elin

asså naw!!

2010-12-16 @ 18:18:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0