På tåget hem. Känslan av hopplöshet och förlust hade sakta men säkert sköljt henne de senaste dagarna. På sistone hade hon kännt sig lika ensam som innan hon träffade honom. "Det känns som om jag har vinter i hjärtat".

Klockan var 01:49 när tåget rullade in på stationen. Med en suck av trötthet och halsont klampade hon av. Hon tittade sig omkring, vinkade av vänner och tackade för kvällen. En sista blick mot tågets andra sida, som i hopp om att hitta något som skulle falla henne i smaken. Genast började det bli varmt och hjärtat dunkade snabbare än innan. För där stod han och just då hade han nog aldrig varit snyggare. Vad hon ville att han skulle sett henne och kanske, kanske vända hennes hopplösthet till mening och hennes förlust till vinst. Självklart blev det inte så. Hon vandrade hem i natten utan att ens ha hälsat, det hade hon väl i alla fall kunnat göra? Hon såg honom när han gick in i sin port och viljan att följa med var större än någon annan vilja. Men självklart blev det inte så.

Ett kallt rum och en kall säng. På med datorn som för att krama ut det sista av kvällens socialisering. Det bekanta ljudet från facebookchatten ljöd och det var han. Samma värme och samma dunkande hjärta uppenbarade sig. "Kom. Kom hit." skrev han, mannen som låg bakom de ojämna hjärtslagen och hennes vardagliga obalans. Hopplösheten som härjat inombords den senaste tiden brast och något livfullt spred sig i kroppen. Klockan var sen och om inte hade satt på datorn när hon kom hem hade hon utan problem somnat på två sekunder.

Men tröttheten förvandlades till mening och vinst. Hon knölade undan alla täcken och fina tankar hon skuffat undan dök upp på nytt. På med vantar, antagligen mest för symbolikens skull. Småspringandes genom fredagsnatten med ett dunkande hjärta sicksackade hon mellan snödrivorna.

Att det var kallt ute hade aldrig varit mindre intressant.  För tanken på hans värme värmde upp hela gatan.